Om Spinone

Nedan följer rasstandard och arbetsstandard för Spinone  (Spinone Italiano)

Rasstandard:
FCI nr 165
Originalstandard 1992-04-03
FCI-standard 1998-12-04 (engelska)
SKK’s standardkommitté 2000-05-03

URSPRUNGSLAND/Hemland
Italien

FCI-Klassifikation
Grupp 7 med arbetsprov

Bakgrund/Ändamål:
Historiska bibliografier beskriver en italiensk hund med raggig päls. Det gäller troligen rasens föregångare emedan beskrivningarna stämmer väl in på dagens spinone.
Fransmannen Sélincourt skrev 1683 i sin bok ”Le parfait chasseur” (den perfekte jägaren) om en raggig hund från Piemonte i Italien. Under medeltiden kan man finna hundtypen väl representerad i välkända konstnärers alster. Bäst känd är en freskomålning från 1400-talet av Andrea Mantegna som finns i hertigpalatset i Mantua.

Historik
Spinone är en italiensk fågelhund, som med 2000 åriga anor härstammar från Piemonte i norra delarna av Italien. Namnet Spinone kommer från spina vilket betyder tagg. Det utgör en stor del av ursprunget till den strävhåriga vorstehn, vilket från början kallades Spinon eller Spion.
Spinonen blev en ny bekantskap för de svenska jägarna och för de utställnings-intresserade då den första hunden kom till landet 1982.

Helhetsintryck:
Spinone skall ha robust, fast och kraftfull kroppsbyggnad, kraftig och stark benstomme, välutvecklad muskulatur och strävt hårlag.

Uppförande/karaktär:
Spinone är till sin natur sällskaplig, lugn och tålmodig. Rasen är en uppskattad jakthund i alla sorters terräng. Den är mycket motståndkraftig och uthållig och kan tveklöst ta sig genom undervegetation och kasta sig i kallt vatten. Rasen är av naturen en utmärkt apportör. Spinone är konstruerad för snabbt och långsträckt trav.

HUVUD:
Skallens och nospartiets plan skall divergera (dvs ej vara parallella)

Skallparti:
Skallen skall ha oval form; sidorna skall slutta mjukt. Nackknölen skall vara mycket välutvecklad och hjässkammen väl markerad. Pannan skall inte ha någon framträdande utbuktning, varken uppåt eller framåt. Ögonbrynsbågarna skall inte vara för framträdande. Mittfåran skall däremot vara mycket tydligt framträdande.

Stop:
Stopet skall vara mycket svagt markerat.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara mycket stor och placerad i nosryggens förlängning. Den skall ge ett något svampigt intryck och vara rundad i den mycket tjocka, övre delen.
Färgen skall vara köttfärgat rosa hos vita hundar, något mörkare hos vita och orange hundar och kastanjebrun hos hundar med brun skimmelfärg. Näsborrarna skall vara stora och framträdande.

Nosparti:
Nospartiet skall vara lika långt som skallen. Djupet, mätt på mitten av nosen, skall motsvara en tredjedel av nospartiets längd. Nosryggen skall vara rak eller svagt konvex (s k romersk näsa). Nospartiets sidor skall vara parallella och framifrån sett skall nosen se fyrkantig ut.

Läppar:
Läpparna skall vara tämligen tunna och under nostryffeln skall de bilda en öppen vinkel. I främre delen skall läpparna vara rundade för att sedan bli längre och täcka underkäken ner till läppfickorna. Nospartiets nedre profil bildas av överläpparna vars lägsta punkt skall vara de tydligt markerade läppfickorna.

Käkar/Tänder:
Käkarna skall vara kraftfulla och normalt utvecklade. Mitt på underkäken finns en svag böjning i längdriktningen. Tänderna skall vara väl ansatta i käken och sluta i antingen sax- eller tångbett.

Kinder:
Kinderna skall vara flata.

Ögon:
Ögonen ska vara stora, väl öppna och placerade brett isär och nästan horisontellt. De skall vara närmast runda, varken framträdande eller djupt ansatta, och ögonlockskanterna ska sluta väl an mot ögonen. Färgen skall vara ockra, mer eller mindre mörk beroende på hudens pälsfärg.

Öron:
Öronen ska vara närmast triangelformade och deras längd skall inte överstiga den undre delen av halsen med mer än 5 cm; bredden skall vara som avståndet från nacken till halva okbenet. Framkanterna skall ligga väl an mot kinderna, inte vridna men inåtböjda. Öronspetsarna skall vara svagt rundade. Öronen skall nästan alltid bäras lågt och inte vara utstående. Öronbrosket skall vara tunt. Öronlapparna skall vara täckta av tät päls blandad med längre, gles päls som blir tätare mot kanterna.

HALS:
Halsen skall vara kraftfull och muskulös, med tydligt markerad nacke och harmonisk övergång i skulderpartiet. Längden skall inte vara mindre än 2/3 av huvudets längd. Halsens omfång skall närma sig 1/3 av mankhöjdsmåttet. På strupens nedre del skall finnas två svagt utvecklade hakpåsar.

KROPP:

Överlinje:
Rygglinjens profil består av två linjer: den första är nästan rak och sluttar från manken till 11:e ryggkotan; den  andra är svagt välvd och förenar sig med det fasta, väl välvda ländpartiet.

Manke:
Manken skall inte vara för hög. Skulderbladstopparna skall inte ligga alltför tätt intill varandra.

Ländparti:
Ländpartiet skall vara brett, svagt konvext och ha välutvecklad muskulatur. Det mäter i längd något mindre än 1/5 av mankhöjden och skall vara ungefär lika långt som brett.

Kors:
Korset och bäckenpartiet skall vara brett, långt, muskulöst och sluttande. Vinkeln från höftbenen mot horisontalplanet skall vara 30-35 grader.

Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara bred, djup och väl rundad mitt på där omkretsen är som störst. Den skall sedan märkbart avta ner mot bröstbenet men inte så mycket att bröstkorgen blir kölformad. Bröstkorgen skall minst nå ner till armbågarna. Revbenen skall vara väl välvda, snedställda och med brett avstånd emellan. De bakre, ”falska”, revbenen skall vara långa, snedställda och väl öppna.

Underlinje:
Underlinjen skall vara horisontell och endast svagt uppdragen i bukdelen.

Svans:
Svansen skall vara tjock, speciellt vid roten. Den skall bäras horisontellt eller nedhängande och inte ha behäng. I hemlandet kuperas svansen till mellan 15 och 25 cm längd.

FRÅN OCH MED DEN FÖRSTA JANUARI 1989 ÄR SVANSKUPERING FÖRBJUDEN I SVERIGE.

EXTREMITETER:
FRAMSTÄLL:
Framifrån sett skall benen vara fullständigt parallella och vertikalt ställda mot marken. Sedda i profil skall frambenen vara vertikala och mellanhänderna svagt sluttande.

Skulderblad:
Skuldrorna skall vara kraftfulla och långa. Längden skall vara som ¼ av mankhöjden. De skall vara vinklade 50 grader mot horisontal-planet. De skall vara fullständigt fria under rörelse och ha välutvecklad muskulatur. Vinkeln mellan skuldra och överarm skall vara 105 grader.

Överarm:
Överarmarna skall vara mycket muskulösa och slutta med en vinkel om ca 60 grader mot horisontalplanet. De skall varken vara inåt- eller utåtvridna.

Armbåge:
Armbågarna skall varken vara inåt- eller utåtvridna. Armbågsknölarna skall  ligga något framför en lodrät linje dragen från skulderbladens bakre del. Avståndet från armbågarna till marken skall vara detsamma som från armbågarna till manken.

Underarm:
Underarmarna skall i längd något överstiga 1/3 av mankhöjden. De skall vara raka, sedda både framifrån och från sidan. Benstommen skall vara kraftig.
Underarmarnas bakre senor skall vara kraftiga och tydligt avteckna sig så att fåran mellan sena och benstomme klart framträder.

Handlov:
Handlovarna skall jämnt följa i underbenets vertikallinje.

Mellanhand:
Mellanhänderna skall vara flata och sedda framifrån skall de jämnt följa underbenets vertikallinje. Från sidan sett skall de slutta något.
Längden skall ungefär motsvara 1/6 av frambenets hela längd upp till armbågen.

Framtassar:
Framtassarna skall vara kompakta och runda med välvda och väl slutna tår.
Tassarna skall vara täckta av kort, tjock päls. Även huden mellan tårna skall vara hårbeklädd. Trampdynorna skall vara smidiga och hårda samt mer eller mindre pigmenterade beroende på pälsfärg. Klorna skall vara starka och böjda mot marken.

De skall vara välpigmenterade men aldrig svarta.

BAKSTÄLL:
Bakstället sett från sidan: sittbensknölarna skall vara lätt framträdande; alla leder skall vara välvinklade mot varandra; hasorna skall vara lodrätt ställda mot marken.
Bakstället sett bakifrån: benen skall vara parallella och lodrätt ställda mot marken.

Lår:
Låren får inte vara kortare än 1/3 av mankhöjden. Lårens bredd skall vara som 3/ 4 av längden. De skall ha kraftig muskulatur. Låren skall ha en svag lutning, uppifrån och ner liksom bakifrån och framåt. Baksidan skall vara något konvex.

Underben:
Underbenen skall vara aningen längre än lårbenen. Vinkeln skall vara 55-60 grader under horisontallinjen. Musklerna i den övre delen skall vara smidiga, fåran mellan Achilles-senan och benet skall vara tydligt markerad.

Has:
Haslederna skall vara mycket breda. Avståndet mellan hasleden och marken skall vara ca 1/3 av mankhöjden. Vinkeln mellan underben och mellanfot skall vara ca 150 grader.

Mellanfot:
Mellanfötterna skall vara starka och smidiga. Deras längd skall vara som 1/3 av mankhöjden. De skall vara lodrätt ställda mot marken, sedda från alla håll. Enkla baksporrar är accepterade.

Baktassar:
Baktassar som framtassar men formen skall vara något mer oval än rund.

RÖRELSER:
Rörelserna skall vara lediga med ett avspänt, rörligt steg. Under jakt är travet vägvinnande och snabbt med inslag av galopp.

HUD:
Huden ska ligga stramt an mot kroppen och den måste vara tjock och smidig. Den skall vara tunnare på huvudet, strupen, i ljumskarna och armhålorna samt på kroppens bakdel; den skall vara mjuk på armbågarna. Under käken formar huden två veck, s. k. hakpåsar, vilka sedan avtar mitt på halsen. När huvudet bärs lågt kan man se de hudveck som går från yttre ögonvrån ner över kinderna. Bakre delen av vecket döljs i päls. Pigmenteringen av huden varierar beroende på pälsfärg och teckning. De synliga slemhinnornas färg skall överensstämma med pälsfärgen.

PÄLS:
Pälsen skall vara 4-6 cm lång på kroppen, kortare på nos- och skallpartiet, öronen, på framsidan av benen och tassarna. På baksidan av benen skall pälsen vara grov och buskig men aldrig bilda behäng. Långt och styvt hår pryder ögonbrynsbågar och läppar och bildar  tjocka ögonbryn, mustascher och skägg.

Pälsstruktur:
Pälsstrukturen skall vara styv, hård, tjock och tämligen platt. Det skall inte finnas underull.

Färg:
Färgen skall vara rent vit; vit med orange fläckar, vit och orangeprickig (melerad), vit med bruna (kastanjebruna) fläckar samt eller orange eller kastanjebrun skimmel-teckning (roan).
Den önskade nyansen av brunt skall vara som hos kapucinmunkarnas kåpor. Icke tillåtna färger är: trefärgat, tan-teckningar och svart i någon form eller kombination.

STORLEK/VIKT:
Mankhöjd:
Mankhöjden för hanhund skall vara 60 – 70 cm
Mankhöjden för tik skall vara 58 – 65 cm

Vikt:
Vikten för hanhund skall vara 32 – 37 kg
Vikten för tik skall vara 28 – 30 kg

Viktiga måttförhållanden:
Spinonens kropp skall vara nästan kvadratisk. Kroppslängden skall vara densamma som mankhöjden. Kropp som är 1 – 2 cm längre tolereras.
Huvudets längd skall vara densamma som 4/10 av mankhöjden. Huvudets bredd, mätt vid okbågarna, skall vara mindre än halva huvudets längd.

FEL:
Varje avvikelse från standarden ät fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

DISKVALIFICERANDE FEL:
*
Konvergerande plan mellan skalle och nosrygg
* Fullständigt avpigmenterad nostryffel
* Konkav nosrygg
* Överbett eller uttalat underbett
* Blå ögon
* Svart pigmentering på hud eller slemhinnor
* Pälsfärg som är trefärgad, tan-tecknad eller svart i någon form

Nota bene:
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Arbetsstandard:

Spinonen förflyttar sig i ett långt, snabbt och mycket smidigt trav med avbrott endast för korta pass av galopp. Det är tillåtet med någon kort galopp i returerna, på redan genomsökta marker, i början av passet samt vid vittring.
Den rätta gångarten är trav. Hunden anpassar farten så att flåset inte tar över förmågan att fånga vittring. Han har ett livligt och effektivt trav. Han löper i diagonaler med cirka hundra meters längd och med en bredd i söket som är anpassat till räckvidden för att känna vittring.
Det är uppenbart att uppgiften att få vittring kommer i första hand för spinonen. Att lösa de problem han ställs inför kräver hos honom en invecklad mental process, som lätt kan avläsas i hans ansikte.

Söket är mycket omsorgsfullt och glädjefyllt med oavbruten svansrörelse. Hållningen är upprätt med sträckt hals och nosen riktad mot marken. Redan vid obetydlig vittring saktar hunden farten och vänder med stor försiktighet mot den förmodade källan. Han höjer huvudet och saktar in på steget samtidigt som han reser på öronen och håller svansen orörlig och något under rygglinjen. Vid falskt alarm återgår hunden till vanligt uppträdande och trav. Om hunden finner att vittringen kommer från vilt, saktar han in markant och stegen blir mycket långsamma. Hunden känner med tassen innan den sätter ned den, som om han vore rädd att föra oväsen. När han ställer sig för viltet, reser han svansen. Både när han är stilla och i rörelse kan svansen stå antingen rakt ut, något höjd eller något sänkt.

Spinonens hållning är förnäm, ståtlig, vaksam och lugn, upprättgående och något framåtsträckt. Halsen är sträckt med nosen riktad nedåt i cirka 30 graders vinkel. Om hunden under söket kommer in i ett vittringsområde, som övertygar honom att det finns vilt i närheten, saktar han omedelbart in och intar en hållning som liknar den, som när han står för vilt. Med halsen något mer framåtsträckt och med svansen något mer sänkt saktar han gradvis in farten och följer spåret fram mot villebrådet. Ibland föregås spårandet av ett kort uppehåll, men det är inte önskvärt.

När hunden får kontakt med villebrådet, och endast då, stannar han plötsligt och står i de flesta fall upprätt eller med något böjda ben med huvudet riktat mot viltet. I undantagsfall hukar han sig ner. Försöker villebrådet löpa, följer spinonen efter i vind, så att han känner vittringen, dock alltid med samma försiktighet, genom att så mycket som möjligt undvika torra grenar och prasslande löv och alltid genom att behålla spänningen från ståndet.

Spinonen följer viltet mycket försiktigt men ändå beslutsamt. Han stannar inte utan att först gradvis sakta farten. Han håller så mycket som möjligt ett konstant avstånd mot målet och uppträder så att viltet inte ska känna vittring från honom. Framför llt vid besvärliga markförhållanden visar spinonen prov på att trots sin försiktighet vara en uthållig förföljare.

En egenskap som utmärker spinonen är att han alltid har kontakt med föraren, en kontakt som han inte får bryta. Spinonens lugna och reflekterande natur gör att han kan anpassa arbetet efter de mest skiftande omständigheter, att han kan anpassa sitt beteende till villebrådet och markförhållandena och de begränsningar som bestäms av omständigheterna i övrigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s